Det börjar bli väldigt tjatigt!

Så fort jag tar några steg bakåt, bestämmer mig för att nu får det vara nog, då står han där och ler och pratar och ropar mitt namn...

Har inte skrivit på ett tag

och har inget roligt och spännande att skriva nu heller. Mår bara så dåligt. Livet är inte kul på något sätt just nu. Det består bara av tårar, ångest, aggressioner, besvikelse och B O R D E R L I N E ! ! ! Allra mest besviken är jag på mig själv, för att jag mår som jag gör, för att jag inte är stark och glad, snäll och vänlig och duktig! Framför allt vill jag vara D U K T I G, och en bra mamma! Det är jag I N T E !

Springa

Önskar att jag kunde springa ifrån mig själv, springa ifrån livet. Springa ifrån mina känslor och mina rädslor. Men eftersom inte det går så måste jag stå ut ett litet tag till, sen försvinner han ut ur mitt liv. Men förmodligen inte ur mitt medvetande.

Varför måste alltid känslor vara så jobbiga, så fel och så skrämmande?! Jag vill inte gå igenom det här igen! Har varit där så många gånger förr! Varför måste jag alltid falla för "fel" killar?!

Livet i övrigt är inte helt okomplicerat heller, vilket ju inte gör det hela bättre.

Paus

Eftersom mitt intresse för att skriva i bloggen svalnat avsevärt (igen, måste jag väl också säga, för det har ju hänt förut) så tar jag nu en paus. Hur lång pausen blir har jag ingen aning om, det återstår att se...

Ha det bra alla!
Kram!

Så olika!

Den ena är en av mina bästa vänner. Dit räknar jag honom nu. En vän som jag kan berätta allt för! Han finns där, han lyssnar och han respekterar mig. Jag tycker så väldigt mycket om honom. Han är snygg och otroligt attraktiv med det gråa tjocka och rufsiga håret och dom blå och ibland lite trötta ögonen. Han är bekvämligheten personifierad. Inriktad på en enda sak. En sak han brinner för, men som gör att inte så mycket annat får plats i hans medvetande. När han börjat prata om det han brinner för, så har han svårt att spåra in på något annat. Han har sina sidor, sidor jag kan reta mig väldigt på emellanåt. Men det är ändå sidor som sällan drabbar mig personligen. Vi är lika han och jag... och olika! Han är fin, snäll och trevlig. Han vågar (nästan) aldrig erkänna att han är rädd. -Äsch, det bryr väl inte jag mig om! säger han ofta, men man hör tydligt att han inte menar det. Eller: Jag är inte rädd för... Men det är nog just det han är. Rädd, för en massa olika saker. Livet har slipat honom till den vackra man han är, både på in- och utsidan.

Och sen är det han, den andra. Han med det lockiga bruna håret, dom stora blå ögonen han som är söt som socker! Ung (för ung för mig), aktiv med många olika intressen, mogen, osäker och med ett stort bekräfteslebehov. Han som jag inte känner så väl... eller kanske inte alls egentligen. Men som jag gärna vill lära känna. Jag smyger runt honom, nyfiket men väldigt försiktigt. Vill inte skrämma bort honom. Vill inte att han ska ta illa upp. Och jag längtar tills jag får träffa honom nästa gång!

Mellan Mr L och J skiljer det en ocean! Inte bara utseendemässigt och i personlighet, utan även en ocean av år!

Och vad är jag för dom då...? När det gäller Mr L är jag ganska säker på att han ser mig som en god vän, som han kan öppna sig för. Någon han berättar stort och smått för. Någon som finns där, någon som är lojal och ärlig.

Men för J, är jag förmodligen ingenting. En bekant bara. Någon han råkade träffa och pratar lite med ibland. Jag skulle gärna vilja vara något mer, men inser ju att det aldrig kommer ske. Det konstiga är att det inte gör mig särskilt ledsen. Han behöver något annat än vad jag är. En tjej i sin egen ålder helt enkelt.

Det klart

att ångesten tar överhanden, när jag inte kan lita på mitt eget omdöme, mina egna känslor eller ens vad jag egentligen känner, vem jag är och vad jag tycker.

Det känns som att jag åker i en trasig hiss som inte transporterat mig lugnt och försiktigt mellan våningarna, utan skramlar, skakar och far upp och ned lite som den vll. Mellan djupaste självförakt, känsla av att vara ratad, misslyckad, ful, dum och värdelös till att känna mig stark och självständig, med en självklar rätt till respekt.

Idag blev det sagt

det som ingen annan fått veta. Han som betytt så mycket för mig, så länge, fick veta först av alla. Att jag mött någon. Någon som intresserar mig.

Steget från att möta någon och att bli intresserad, till att göra något åt det, känns i det här fallet som ett sjumilakliv, som jag nog aldrig vågar ta.

Önskan

Idag önskar jag att någon annan tog över allt ansvar för barn, städning, disk, tvätt, ekonomi... ja, hela mitt liv faktiskt. Jag mår fortfarande dåligt, fysiskt och psykiskt och jag kan inte komma underfund med vad det beror på.

Helst vill jag bara slippa allt. Känner för att krypa ner i min varma sköna säng, gärna med en bok eller en korsordstidning och med en söt och go vovve bredvid mig.

Men så blir det ju inte förstås. Måste dammsuga, måste ta hand om disken, barnen, tvätten, matlagning och ekonomin. Jag har en hel del problem att lösa också, och hade jag mått bra hade jag nog sett det som en utmaning istället för massor av problem.

Mår inte bra

Jag vet inte vad det beror på, för ingenting särskilt har hänt. Ändå mår jag dåligt, både fysiskt och psykiskt. Oron kryper i mig, ångesten smyger efter mig vart jag än går, kroppen värker, magen krånglar och ingenting känns riktigt bra.

Ska ändå försöka samla ihop mig och åka med mina yngsta barn till tandläkaren där dom har en tid idag.

När ska jag förstå

att han står kvar. Att han finns där. Att han inte försvinner. Att det är bättre att prata med honom, än att sticka huvudet i sanden. Att jag kan säga precis vad jag tycker och tänker utan att han går sin väg.

Superhjälte?

När det gäller städning, tvätt, disk och att ta hand om mina barn, så har jag en förväntan på mig själv att vara något slags superhjälte. Någon som aldrig misslyckas, någon som klarar allt och helst av allt samtidigt. Besvikelsen blir förstås stor när jag märker att så inte är fallet. Huset blir aldrig färdigstädat, disken blir stående odiskad, jag misslyckas med barnens uppfostran och hela tiden hänger skuldkänslorna som ett tungt ok över mina axlar. Det oket får mig att ledsna på att ens försöka, och så ökas förstås skuldkänslorna på ytterligare. En ständig trötthet förföljer mig och det dåliga samvetet flåsar mig i nacken.

Kanske borde jag dra ned på förväntningarna jag har på mig själv. Kanske borde jag släppa lite på alla krav. För som det ser ut nu så kommer jag stressa, pressa mig själv och ändå aldrig komma någon vart.

Lite i taget borde bli mitt nya motto. Men jag vill ju så gärna visa, mig själv och andra, att jag kan, att jag klarar av att vara en bra mamma, att vara en "duktig" person som städar, håller rent och sköter allt som borde skötas. Duktig flicka-syndromet blir jag nog aldrig av med. Och det värsta är att det ofta gör mig handlingsförlamad, för kan jag inte vara precis så duktig och superhjälte-aktig som jag hoppas att jag ska kunna vara, så kryper jag ner under täcket, mentalt eller bildligt, och gömmer mig för omvärlden.

Ett samtal

och allt känns så mycket bättre. :)

Svek?

Kanske tycker han att jag svek. Kanske tycker jag själv att jag gjorde det. Borde man inte stå upp för någon man älskar, oavsett hur den personen beter sig? Eller borde man, som jag egentligen tycker, kunna se igenom den där rosafärgade dimman som omger honom, och faktiskt rakt och ärligt tala om att nu tycker jag du beter dig dumt och barnsligt? Vilket är rätt och vilket är fel? Kanske bryr han sig inte. Fast mycket talar för att han faktiskt gör det. Vi har gått från att prata i telefon flera gånger om dagen och träffas flera gånger i veckan, till noll kontakt.

Borde jag fråga honom? Borde jag låtsas som ingenting? Lättast är förstås att göra som jag brukar, och stoppa huvudet i sanden. Låtsas som att jag inte bryr mig, låtsas som att han inte finns. Men hur mycket jag än försöker stänga honom ute, så har han en ständig plats i mitt hjärta.

Alla frågor utan svar, lockar förstås fram ångesten och tårarna. Hjärtat värker och jag undrar om det är så här det ska vara nu. Kanske är det lika bra. Kanske är det här det bästa. Att vi inte ses, att vi inte sms:ar, att vi inte mailar, att vi inte ringer... Kanske är det här det bästa. Men jag sörjer och saknar.

Ibland

har jag inget som helst behov av kontakten med andra människor. Oftast inte, skulle jag nog säga om jag rannsakar mig själv. Men så ibland, möter jag människor som berör mig. Igår mötte jag en sådan människa. Ett varmt leende i samförstånd och i glädjen att träffas. Och idag, trots att jag kände mig ful och värdelös fick en annan människa mig att le, ja nästan skratta, bara av att se på mig, bara av att finnas där. Värmande som solstrålar är sådana ögonblick. Så få, men så värdefulla!

Stark, fri och självständig!

Så kände jag mig imorse när jag vaknade, när jag gick ut med hunden, när jag gjorde frukost till barnen...

Nu några timmar senare är jag inget annat än en våt fläck, värdelös, ingen som saknar, ingen som är intresserad av... allra minst jag själv. Så är det att leva med en personlighetsstörning. Ena sekunden stark och fri, nästa sekund utan människovärde.

Varför

fortsättar jag att älska någon som inte älskar mig? Och hur patetiskt är inte det?!

Värk i hjärtat

Det som kändes så rätt i måndags känns så fel idag. Jag måste ta mig ur den här situationen, om jag så ska behöva slåss med näbbar och klor! Det här gör alldeles för ont! Försöker fokusera på att andas. Att acceptera. Att fortsätta gå rakt fram.

Söker

efter något att fylla tomheten i min själ med. Men hittar ingenting.

Sjukling

Yngsta dottern är hemma från skolan, med en ordentlig hosta och feber. Själv har jag lite ont i halsen. Jag hoppas dottern blir frisk till helgen, för då ska hon och sonen vara hos sin kontaktfamilj för första gången. Det ser dom fram emot. Och säkert äldsta dottern också, eftersom hon kommer få vara ensam med mig och få lite "mamma-tid"

Hur kan man

reagera så otroligt starkt på en människa man känt i flera år?! Vi känner varandra så väl nu, har så lätt att prata med varandra, så mycket att säga att vi ofta pratar i munnen på varandra och tycker ofta lika. Men ändå, om han dyker upp oförberett ger han mig hjärtklappning, ben som känns som gelé, och andnöd. Hur är det öht. möjligt efter så lång tid?!

Oron och ångesten

kryper i kroppen på mig. Vill inte mer, vill bara gråta.

På med masken, låtsas inför alla som att allt är bra!

Skulle önska att jag slapp bära den där masken jämt och ständigt. Alltid låtsas vara stark. Alltid klara av allt. Aldrig vackla, aldrig gråta, aldrig tvivla eller visa mig svag!

Hur ska man kunna

öppna sitt hjärta för andra, när hela hjärtat redan är uppfyllt av honom?!

Klagovisa

Inga pengar
Ingen mat i frysen
Värk i armen
Stökigt hemma
Massor av disk och tvätt
Barn som inte lyssnar
En krånglande dator
Besviken på mig själv
Flera olika saker som ska klaras av
Och jag är bara så trött

Störd!

Just nu är det så mycket tankar och känslor som jag inte får utlopp för, och heller inte får ihop inom mig själv, så jag funderar faktiskt på att öppna upp bloggen igen. En kort paus blev det i så fall. Men jag känner att jag behöver skriva av mig.



På något sätt blev bloggen till ett tvång och ett måste. Jag mår så extremt dåligt i min borderline, så jag känner mig stressad över varje extra moment, att blogga, att svara på kommentarer, att kommentera andras bloggar (som jag givetvis gärna läser och intresserar mig för. Men att komma på något klokt att skriva är svårare). Alla mina tankar och känslor spretar åt olika håll och jag känner mig extremt splittrad. Funderar på om det är något mer jag lider av än "bara" borderline persolighetsstörning.



Ångesten sliter och drar i mig, och det är så mycket som ska klaras av, allt det som kallas vardag.

Mitt i det här inlägget ringde han som får mitt hjärta att slå hårt och fort. Han som har fått mig att åka berg-o-dalbana mellan hopp och förtvivlan i snart fem år nu. Först är jag sur och motsträvig, försöker hålla honom undan. Men han skrattar och pratar på som alltid, och självklart får han mig att tina upp. Han kastar mig rakt upp i himlen och det ger en hisnande känsla. Jag stannar där tills jag nästa gång med en hård duns faller till marken. Då lovar jag mig själv att jag ska hålla honom kort, inte höra av mig, inte visa vad jag känner, inte visa hur mycket jag bryr mig om honom. Men det fungerar antagligen bara till nästa gång han hör av sig igen...

Tillbaks till det jag egentligen skulle skriva om. Jag funderar på att kontakta psykvården igen, kanske kan jag få en ordentlig utredning, för att om möjligt få hjälp med de problem jag har.

Det är så extremt jobbigt att leva i något slags kaos hela tiden. Ett kaos av tankar och känslor, att inte veta från minut till minut hur jag ska må, om jag ska vara glad och harmonisk eller om det bara ska vara totalt nattsvart mörker. Att slängas fram och tillbaks i något slags hopp över framtiden och en tro på att jag faktiskt vet vem jag är och vad jag vill, till att inte ha minsta lilla aning, tar enormt på krafterna! Det tar energi från vardagsgöromål, så som städning och tvätt och allt annat som ska skötas i ett hem.

Jag skulle behöva struktur i tillvaron, men hur jag än försöker får jag inte ihop det. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att hitta rutiner. Jag tror inte jag klarar det själv, men jag vet inte heller var jag ska söka hjälp. Kanske en diagnos på ett papper (utöver borderline då) skulle göra att jag kunde få den hjälp jag skulle behöva. Jag har ju min boendestödjare, men det blir mest att vi åker och handlar eftersom jag har långt till affären och varken bil eller körkort. Så allt annat som skulle behöva göras blir satt på undantag. Nu ska ju mina yngsta barn få en kontaktfamilj, och det känns rätt ok. Kanske kan det vara till hjälp. Och visst är det så att jag kan sätta igång med städning och sånt, och faktiskt få en hel del gjort emellanåt, men det känns ändå som att jag inte kommer någon vart. Jag vill dessutom vara så duktig! Det kommer nog från min barndom: Var duktig och snäll, annars duger du inte!

Slutbloggat!

Nu är det slutbloggat för min del. Kanske inte för alltid, för man vet aldrig vad som händer i framtiden. Men just nu har jag fullt sjå med att hålla mig upprätt, sköta hem, barn och hund.

Det här året som skulle bli ett bra år, har börjat på värsta tänkbara sätt.

Tomt!

Har rensat här i bloggen, som ni ser. Orkar inte gå in på varför, mer än att jag mår väldigt dåligt, av flera olika anledningar. Bloggen får vara tom så länge, kanske skriver jag något inlägg senare om jag orkar.

Ha det bra, alla!