Nu är det över

På mitt initiativ är det slut nu. Jag vill så mycket mer än han, så i det långa loppet kommer jag bli sårad. Bättre att avsluta nu. Sen finns det andra människor som förhoppningsvis kommer tjäna (känslomässigt) på att vi inte ses mer.

Jag vet inte hur jag känner just nu... Ledsen förstås (jag trodde ju att han var mannen i mitt liv), men också lättnad över att ha fattat ett moget och vuxet beslut istället för att gå bara på vad hjärtat vill. Jag vill inte såra och inte bli sårad själv, så det här var det enda rätta. Han tycker om mig, men inte lika mycket och på samma sätt som jag tycker om honom, det gör ont, men jag överlever. Jag har varit med förr och livet går vidare.

Älskar, saknar, längtar

Måste allt vara så förbannat svårt?! Aldrig tidigare har jag längtat så mycket efter någon! Jag har varit kär förut, men aldrig så här! Jag har aldrig längtar efter att tillbringa varje sekund tillsammans med en annan människa, nu längtar jag efter att få vara i hans närhet, hela tiden! Jag vill finnas där för honom oavsett vad som händer! Jag är livrädd men ändå beredd att släppa honom allra längst in i mitt hjärta. Jag är beredd att låta honom riva alla murarna...

Samtidigt står så mycket i vägen! Andra människor som vi borde ta hänsyn till och situationen som egentligen är totalt fel! Och jag kämpar ständigt med att få honom att förstå att jag älskar honom, att jag vill ha honom och bara bara honom!

Saknar...

Saknar älsklingen fast vi sågs så sent som igår! Han är helt enkelt beroendeframkallande! :o)

Utsättningssymtom?

Ångest och overklighetskänslor! Kanske är det bara utsättningssymtom nu när jag slutat/gjort paus med min medicin.

Två steg fram och ett tillbaka

Som sagt var... ingen spikrak väg, snarare snårig och krokig, men jag följer den gärna med min hand i hans.