att ångesten tar överhanden, när jag inte kan lita på mitt eget omdöme, mina egna känslor eller ens vad jag egentligen känner, vem jag är och vad jag tycker.
Det känns som att jag åker i en trasig hiss som inte transporterat mig lugnt och försiktigt mellan våningarna, utan skramlar, skakar och far upp och ned lite som den vll. Mellan djupaste självförakt, känsla av att vara ratad, misslyckad, ful, dum och värdelös till att känna mig stark och självständig, med en självklar rätt till respekt.
Det var då fan vad januari är en lång månad
3 månader sedan
5 kommentarer:
Åh titta, jag kan kommentera! :)
Vill bara skriva att jag så väl känner igen mig. Det är märkligt, för jag känner igen mig inte bara här, utan i så väldigt många inlägg du skriver. Du uttrycker känslor så bra...
Önskar du kunde få må bra och jag önskar att jag kunde trolla bort all smärta.
KRAM!
önskar jag kunde laga den där dumma hissen.
Kram på dig.
Kanske en liten blomma kan lysa upp i mörkret? Kika in hos mig, där finns en att hämta! :)
Det är så fruktansvärt jobbigt att hela tiden pendla mellan olika måenden, man hinner inte vänja sig vid ett förens man kastas in i nästa. :( Men du beskriver det bra, kämpa vidare!
Puffan: Tack, vännen för fina och gulliga ord! Kram!
Oskrivna blad: Ja, tänk om man kunde det. Laga den trasiga hissen och få den att gå efter vilken knapp jag trycker på, istället för att fara upp och ner så totalt oberäkneligt...
Kram!
Jazzy: Visst är det så. Just det här farandet upp och ned och hit och dit gör en både utmattad, ångestfylld och ibland känns det som att själen slås i småbitar av de hastiga fallen.
Skicka en kommentar