Svek?

Kanske tycker han att jag svek. Kanske tycker jag själv att jag gjorde det. Borde man inte stå upp för någon man älskar, oavsett hur den personen beter sig? Eller borde man, som jag egentligen tycker, kunna se igenom den där rosafärgade dimman som omger honom, och faktiskt rakt och ärligt tala om att nu tycker jag du beter dig dumt och barnsligt? Vilket är rätt och vilket är fel? Kanske bryr han sig inte. Fast mycket talar för att han faktiskt gör det. Vi har gått från att prata i telefon flera gånger om dagen och träffas flera gånger i veckan, till noll kontakt.

Borde jag fråga honom? Borde jag låtsas som ingenting? Lättast är förstås att göra som jag brukar, och stoppa huvudet i sanden. Låtsas som att jag inte bryr mig, låtsas som att han inte finns. Men hur mycket jag än försöker stänga honom ute, så har han en ständig plats i mitt hjärta.

Alla frågor utan svar, lockar förstås fram ångesten och tårarna. Hjärtat värker och jag undrar om det är så här det ska vara nu. Kanske är det lika bra. Kanske är det här det bästa. Att vi inte ses, att vi inte sms:ar, att vi inte mailar, att vi inte ringer... Kanske är det här det bästa. Men jag sörjer och saknar.