Ett samtal

och allt känns så mycket bättre. :)

Svek?

Kanske tycker han att jag svek. Kanske tycker jag själv att jag gjorde det. Borde man inte stå upp för någon man älskar, oavsett hur den personen beter sig? Eller borde man, som jag egentligen tycker, kunna se igenom den där rosafärgade dimman som omger honom, och faktiskt rakt och ärligt tala om att nu tycker jag du beter dig dumt och barnsligt? Vilket är rätt och vilket är fel? Kanske bryr han sig inte. Fast mycket talar för att han faktiskt gör det. Vi har gått från att prata i telefon flera gånger om dagen och träffas flera gånger i veckan, till noll kontakt.

Borde jag fråga honom? Borde jag låtsas som ingenting? Lättast är förstås att göra som jag brukar, och stoppa huvudet i sanden. Låtsas som att jag inte bryr mig, låtsas som att han inte finns. Men hur mycket jag än försöker stänga honom ute, så har han en ständig plats i mitt hjärta.

Alla frågor utan svar, lockar förstås fram ångesten och tårarna. Hjärtat värker och jag undrar om det är så här det ska vara nu. Kanske är det lika bra. Kanske är det här det bästa. Att vi inte ses, att vi inte sms:ar, att vi inte mailar, att vi inte ringer... Kanske är det här det bästa. Men jag sörjer och saknar.

Ibland

har jag inget som helst behov av kontakten med andra människor. Oftast inte, skulle jag nog säga om jag rannsakar mig själv. Men så ibland, möter jag människor som berör mig. Igår mötte jag en sådan människa. Ett varmt leende i samförstånd och i glädjen att träffas. Och idag, trots att jag kände mig ful och värdelös fick en annan människa mig att le, ja nästan skratta, bara av att se på mig, bara av att finnas där. Värmande som solstrålar är sådana ögonblick. Så få, men så värdefulla!

Stark, fri och självständig!

Så kände jag mig imorse när jag vaknade, när jag gick ut med hunden, när jag gjorde frukost till barnen...

Nu några timmar senare är jag inget annat än en våt fläck, värdelös, ingen som saknar, ingen som är intresserad av... allra minst jag själv. Så är det att leva med en personlighetsstörning. Ena sekunden stark och fri, nästa sekund utan människovärde.

Varför

fortsättar jag att älska någon som inte älskar mig? Och hur patetiskt är inte det?!

Värk i hjärtat

Det som kändes så rätt i måndags känns så fel idag. Jag måste ta mig ur den här situationen, om jag så ska behöva slåss med näbbar och klor! Det här gör alldeles för ont! Försöker fokusera på att andas. Att acceptera. Att fortsätta gå rakt fram.

Söker

efter något att fylla tomheten i min själ med. Men hittar ingenting.

Sjukling

Yngsta dottern är hemma från skolan, med en ordentlig hosta och feber. Själv har jag lite ont i halsen. Jag hoppas dottern blir frisk till helgen, för då ska hon och sonen vara hos sin kontaktfamilj för första gången. Det ser dom fram emot. Och säkert äldsta dottern också, eftersom hon kommer få vara ensam med mig och få lite "mamma-tid"

Hur kan man

reagera så otroligt starkt på en människa man känt i flera år?! Vi känner varandra så väl nu, har så lätt att prata med varandra, så mycket att säga att vi ofta pratar i munnen på varandra och tycker ofta lika. Men ändå, om han dyker upp oförberett ger han mig hjärtklappning, ben som känns som gelé, och andnöd. Hur är det öht. möjligt efter så lång tid?!

Oron och ångesten

kryper i kroppen på mig. Vill inte mer, vill bara gråta.

På med masken, låtsas inför alla som att allt är bra!

Skulle önska att jag slapp bära den där masken jämt och ständigt. Alltid låtsas vara stark. Alltid klara av allt. Aldrig vackla, aldrig gråta, aldrig tvivla eller visa mig svag!

Hur ska man kunna

öppna sitt hjärta för andra, när hela hjärtat redan är uppfyllt av honom?!

Klagovisa

Inga pengar
Ingen mat i frysen
Värk i armen
Stökigt hemma
Massor av disk och tvätt
Barn som inte lyssnar
En krånglande dator
Besviken på mig själv
Flera olika saker som ska klaras av
Och jag är bara så trött

Störd!

Just nu är det så mycket tankar och känslor som jag inte får utlopp för, och heller inte får ihop inom mig själv, så jag funderar faktiskt på att öppna upp bloggen igen. En kort paus blev det i så fall. Men jag känner att jag behöver skriva av mig.



På något sätt blev bloggen till ett tvång och ett måste. Jag mår så extremt dåligt i min borderline, så jag känner mig stressad över varje extra moment, att blogga, att svara på kommentarer, att kommentera andras bloggar (som jag givetvis gärna läser och intresserar mig för. Men att komma på något klokt att skriva är svårare). Alla mina tankar och känslor spretar åt olika håll och jag känner mig extremt splittrad. Funderar på om det är något mer jag lider av än "bara" borderline persolighetsstörning.



Ångesten sliter och drar i mig, och det är så mycket som ska klaras av, allt det som kallas vardag.

Mitt i det här inlägget ringde han som får mitt hjärta att slå hårt och fort. Han som har fått mig att åka berg-o-dalbana mellan hopp och förtvivlan i snart fem år nu. Först är jag sur och motsträvig, försöker hålla honom undan. Men han skrattar och pratar på som alltid, och självklart får han mig att tina upp. Han kastar mig rakt upp i himlen och det ger en hisnande känsla. Jag stannar där tills jag nästa gång med en hård duns faller till marken. Då lovar jag mig själv att jag ska hålla honom kort, inte höra av mig, inte visa vad jag känner, inte visa hur mycket jag bryr mig om honom. Men det fungerar antagligen bara till nästa gång han hör av sig igen...

Tillbaks till det jag egentligen skulle skriva om. Jag funderar på att kontakta psykvården igen, kanske kan jag få en ordentlig utredning, för att om möjligt få hjälp med de problem jag har.

Det är så extremt jobbigt att leva i något slags kaos hela tiden. Ett kaos av tankar och känslor, att inte veta från minut till minut hur jag ska må, om jag ska vara glad och harmonisk eller om det bara ska vara totalt nattsvart mörker. Att slängas fram och tillbaks i något slags hopp över framtiden och en tro på att jag faktiskt vet vem jag är och vad jag vill, till att inte ha minsta lilla aning, tar enormt på krafterna! Det tar energi från vardagsgöromål, så som städning och tvätt och allt annat som ska skötas i ett hem.

Jag skulle behöva struktur i tillvaron, men hur jag än försöker får jag inte ihop det. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att hitta rutiner. Jag tror inte jag klarar det själv, men jag vet inte heller var jag ska söka hjälp. Kanske en diagnos på ett papper (utöver borderline då) skulle göra att jag kunde få den hjälp jag skulle behöva. Jag har ju min boendestödjare, men det blir mest att vi åker och handlar eftersom jag har långt till affären och varken bil eller körkort. Så allt annat som skulle behöva göras blir satt på undantag. Nu ska ju mina yngsta barn få en kontaktfamilj, och det känns rätt ok. Kanske kan det vara till hjälp. Och visst är det så att jag kan sätta igång med städning och sånt, och faktiskt få en hel del gjort emellanåt, men det känns ändå som att jag inte kommer någon vart. Jag vill dessutom vara så duktig! Det kommer nog från min barndom: Var duktig och snäll, annars duger du inte!