Störd!

Just nu är det så mycket tankar och känslor som jag inte får utlopp för, och heller inte får ihop inom mig själv, så jag funderar faktiskt på att öppna upp bloggen igen. En kort paus blev det i så fall. Men jag känner att jag behöver skriva av mig.



På något sätt blev bloggen till ett tvång och ett måste. Jag mår så extremt dåligt i min borderline, så jag känner mig stressad över varje extra moment, att blogga, att svara på kommentarer, att kommentera andras bloggar (som jag givetvis gärna läser och intresserar mig för. Men att komma på något klokt att skriva är svårare). Alla mina tankar och känslor spretar åt olika håll och jag känner mig extremt splittrad. Funderar på om det är något mer jag lider av än "bara" borderline persolighetsstörning.



Ångesten sliter och drar i mig, och det är så mycket som ska klaras av, allt det som kallas vardag.

Mitt i det här inlägget ringde han som får mitt hjärta att slå hårt och fort. Han som har fått mig att åka berg-o-dalbana mellan hopp och förtvivlan i snart fem år nu. Först är jag sur och motsträvig, försöker hålla honom undan. Men han skrattar och pratar på som alltid, och självklart får han mig att tina upp. Han kastar mig rakt upp i himlen och det ger en hisnande känsla. Jag stannar där tills jag nästa gång med en hård duns faller till marken. Då lovar jag mig själv att jag ska hålla honom kort, inte höra av mig, inte visa vad jag känner, inte visa hur mycket jag bryr mig om honom. Men det fungerar antagligen bara till nästa gång han hör av sig igen...

Tillbaks till det jag egentligen skulle skriva om. Jag funderar på att kontakta psykvården igen, kanske kan jag få en ordentlig utredning, för att om möjligt få hjälp med de problem jag har.

Det är så extremt jobbigt att leva i något slags kaos hela tiden. Ett kaos av tankar och känslor, att inte veta från minut till minut hur jag ska må, om jag ska vara glad och harmonisk eller om det bara ska vara totalt nattsvart mörker. Att slängas fram och tillbaks i något slags hopp över framtiden och en tro på att jag faktiskt vet vem jag är och vad jag vill, till att inte ha minsta lilla aning, tar enormt på krafterna! Det tar energi från vardagsgöromål, så som städning och tvätt och allt annat som ska skötas i ett hem.

Jag skulle behöva struktur i tillvaron, men hur jag än försöker får jag inte ihop det. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att hitta rutiner. Jag tror inte jag klarar det själv, men jag vet inte heller var jag ska söka hjälp. Kanske en diagnos på ett papper (utöver borderline då) skulle göra att jag kunde få den hjälp jag skulle behöva. Jag har ju min boendestödjare, men det blir mest att vi åker och handlar eftersom jag har långt till affären och varken bil eller körkort. Så allt annat som skulle behöva göras blir satt på undantag. Nu ska ju mina yngsta barn få en kontaktfamilj, och det känns rätt ok. Kanske kan det vara till hjälp. Och visst är det så att jag kan sätta igång med städning och sånt, och faktiskt få en hel del gjort emellanåt, men det känns ändå som att jag inte kommer någon vart. Jag vill dessutom vara så duktig! Det kommer nog från min barndom: Var duktig och snäll, annars duger du inte!