Önskar att jag kunde springa ifrån mig själv, springa ifrån livet. Springa ifrån mina känslor och mina rädslor. Men eftersom inte det går så måste jag stå ut ett litet tag till, sen försvinner han ut ur mitt liv. Men förmodligen inte ur mitt medvetande.
Varför måste alltid känslor vara så jobbiga, så fel och så skrämmande?! Jag vill inte gå igenom det här igen! Har varit där så många gånger förr! Varför måste jag alltid falla för "fel" killar?!
Livet i övrigt är inte helt okomplicerat heller, vilket ju inte gör det hela bättre.
Det var då fan vad januari är en lång månad
3 månader sedan
5 kommentarer:
Vad är det som har hänt?
oskrivnablad: Oj, ser nu när jag läser igenom mitt inlägg att det kan uppfattas på ett väldigt negativt sätt. Som om killen ifråga varit riktigt vidrig och elak. Så är det inte, tvärt om faktiskt. Han är en jättefin, gullig och trevlig kille som jag träffat. Men mina känslor skrämmer mig, eftersom han är så pass mycket yngre än vad jag är. Så jag gör om jag brukar och stänger in vad jag känner, lägger locket på och flyr, innan han ens anar att jag känner något för honom! Fegt, men jag ser ingen annan utväg. Vill inte uppleva smärtan av olycklig kärlek igen. :( Bättre fly än illa fäkta, helt enkelt.
Kram!
Jag tror det var kuratorn på psyk som sa till mig att fly och vilja springa iväg när vi vädrar fara ligger nedärvda i våra gener...
Var rädd om dig... och en riktigt varm kram i över cyberrymden till dig!
Ja, det gäller att prioritera och göra det viktigaste först!
Men... har ju tyckt att du varit tyst på fejjan ett tag.. vad har hänt? Är du inte kvar?
*kram*
Skicka en kommentar