Så olika!

Den ena är en av mina bästa vänner. Dit räknar jag honom nu. En vän som jag kan berätta allt för! Han finns där, han lyssnar och han respekterar mig. Jag tycker så väldigt mycket om honom. Han är snygg och otroligt attraktiv med det gråa tjocka och rufsiga håret och dom blå och ibland lite trötta ögonen. Han är bekvämligheten personifierad. Inriktad på en enda sak. En sak han brinner för, men som gör att inte så mycket annat får plats i hans medvetande. När han börjat prata om det han brinner för, så har han svårt att spåra in på något annat. Han har sina sidor, sidor jag kan reta mig väldigt på emellanåt. Men det är ändå sidor som sällan drabbar mig personligen. Vi är lika han och jag... och olika! Han är fin, snäll och trevlig. Han vågar (nästan) aldrig erkänna att han är rädd. -Äsch, det bryr väl inte jag mig om! säger han ofta, men man hör tydligt att han inte menar det. Eller: Jag är inte rädd för... Men det är nog just det han är. Rädd, för en massa olika saker. Livet har slipat honom till den vackra man han är, både på in- och utsidan.

Och sen är det han, den andra. Han med det lockiga bruna håret, dom stora blå ögonen han som är söt som socker! Ung (för ung för mig), aktiv med många olika intressen, mogen, osäker och med ett stort bekräfteslebehov. Han som jag inte känner så väl... eller kanske inte alls egentligen. Men som jag gärna vill lära känna. Jag smyger runt honom, nyfiket men väldigt försiktigt. Vill inte skrämma bort honom. Vill inte att han ska ta illa upp. Och jag längtar tills jag får träffa honom nästa gång!

Mellan Mr L och J skiljer det en ocean! Inte bara utseendemässigt och i personlighet, utan även en ocean av år!

Och vad är jag för dom då...? När det gäller Mr L är jag ganska säker på att han ser mig som en god vän, som han kan öppna sig för. Någon han berättar stort och smått för. Någon som finns där, någon som är lojal och ärlig.

Men för J, är jag förmodligen ingenting. En bekant bara. Någon han råkade träffa och pratar lite med ibland. Jag skulle gärna vilja vara något mer, men inser ju att det aldrig kommer ske. Det konstiga är att det inte gör mig särskilt ledsen. Han behöver något annat än vad jag är. En tjej i sin egen ålder helt enkelt.

Det klart

att ångesten tar överhanden, när jag inte kan lita på mitt eget omdöme, mina egna känslor eller ens vad jag egentligen känner, vem jag är och vad jag tycker.

Det känns som att jag åker i en trasig hiss som inte transporterat mig lugnt och försiktigt mellan våningarna, utan skramlar, skakar och far upp och ned lite som den vll. Mellan djupaste självförakt, känsla av att vara ratad, misslyckad, ful, dum och värdelös till att känna mig stark och självständig, med en självklar rätt till respekt.

Idag blev det sagt

det som ingen annan fått veta. Han som betytt så mycket för mig, så länge, fick veta först av alla. Att jag mött någon. Någon som intresserar mig.

Steget från att möta någon och att bli intresserad, till att göra något åt det, känns i det här fallet som ett sjumilakliv, som jag nog aldrig vågar ta.

Önskan

Idag önskar jag att någon annan tog över allt ansvar för barn, städning, disk, tvätt, ekonomi... ja, hela mitt liv faktiskt. Jag mår fortfarande dåligt, fysiskt och psykiskt och jag kan inte komma underfund med vad det beror på.

Helst vill jag bara slippa allt. Känner för att krypa ner i min varma sköna säng, gärna med en bok eller en korsordstidning och med en söt och go vovve bredvid mig.

Men så blir det ju inte förstås. Måste dammsuga, måste ta hand om disken, barnen, tvätten, matlagning och ekonomin. Jag har en hel del problem att lösa också, och hade jag mått bra hade jag nog sett det som en utmaning istället för massor av problem.

Mår inte bra

Jag vet inte vad det beror på, för ingenting särskilt har hänt. Ändå mår jag dåligt, både fysiskt och psykiskt. Oron kryper i mig, ångesten smyger efter mig vart jag än går, kroppen värker, magen krånglar och ingenting känns riktigt bra.

Ska ändå försöka samla ihop mig och åka med mina yngsta barn till tandläkaren där dom har en tid idag.

När ska jag förstå

att han står kvar. Att han finns där. Att han inte försvinner. Att det är bättre att prata med honom, än att sticka huvudet i sanden. Att jag kan säga precis vad jag tycker och tänker utan att han går sin väg.

Superhjälte?

När det gäller städning, tvätt, disk och att ta hand om mina barn, så har jag en förväntan på mig själv att vara något slags superhjälte. Någon som aldrig misslyckas, någon som klarar allt och helst av allt samtidigt. Besvikelsen blir förstås stor när jag märker att så inte är fallet. Huset blir aldrig färdigstädat, disken blir stående odiskad, jag misslyckas med barnens uppfostran och hela tiden hänger skuldkänslorna som ett tungt ok över mina axlar. Det oket får mig att ledsna på att ens försöka, och så ökas förstås skuldkänslorna på ytterligare. En ständig trötthet förföljer mig och det dåliga samvetet flåsar mig i nacken.

Kanske borde jag dra ned på förväntningarna jag har på mig själv. Kanske borde jag släppa lite på alla krav. För som det ser ut nu så kommer jag stressa, pressa mig själv och ändå aldrig komma någon vart.

Lite i taget borde bli mitt nya motto. Men jag vill ju så gärna visa, mig själv och andra, att jag kan, att jag klarar av att vara en bra mamma, att vara en "duktig" person som städar, håller rent och sköter allt som borde skötas. Duktig flicka-syndromet blir jag nog aldrig av med. Och det värsta är att det ofta gör mig handlingsförlamad, för kan jag inte vara precis så duktig och superhjälte-aktig som jag hoppas att jag ska kunna vara, så kryper jag ner under täcket, mentalt eller bildligt, och gömmer mig för omvärlden.