Så olika!

Den ena är en av mina bästa vänner. Dit räknar jag honom nu. En vän som jag kan berätta allt för! Han finns där, han lyssnar och han respekterar mig. Jag tycker så väldigt mycket om honom. Han är snygg och otroligt attraktiv med det gråa tjocka och rufsiga håret och dom blå och ibland lite trötta ögonen. Han är bekvämligheten personifierad. Inriktad på en enda sak. En sak han brinner för, men som gör att inte så mycket annat får plats i hans medvetande. När han börjat prata om det han brinner för, så har han svårt att spåra in på något annat. Han har sina sidor, sidor jag kan reta mig väldigt på emellanåt. Men det är ändå sidor som sällan drabbar mig personligen. Vi är lika han och jag... och olika! Han är fin, snäll och trevlig. Han vågar (nästan) aldrig erkänna att han är rädd. -Äsch, det bryr väl inte jag mig om! säger han ofta, men man hör tydligt att han inte menar det. Eller: Jag är inte rädd för... Men det är nog just det han är. Rädd, för en massa olika saker. Livet har slipat honom till den vackra man han är, både på in- och utsidan.

Och sen är det han, den andra. Han med det lockiga bruna håret, dom stora blå ögonen han som är söt som socker! Ung (för ung för mig), aktiv med många olika intressen, mogen, osäker och med ett stort bekräfteslebehov. Han som jag inte känner så väl... eller kanske inte alls egentligen. Men som jag gärna vill lära känna. Jag smyger runt honom, nyfiket men väldigt försiktigt. Vill inte skrämma bort honom. Vill inte att han ska ta illa upp. Och jag längtar tills jag får träffa honom nästa gång!

Mellan Mr L och J skiljer det en ocean! Inte bara utseendemässigt och i personlighet, utan även en ocean av år!

Och vad är jag för dom då...? När det gäller Mr L är jag ganska säker på att han ser mig som en god vän, som han kan öppna sig för. Någon han berättar stort och smått för. Någon som finns där, någon som är lojal och ärlig.

Men för J, är jag förmodligen ingenting. En bekant bara. Någon han råkade träffa och pratar lite med ibland. Jag skulle gärna vilja vara något mer, men inser ju att det aldrig kommer ske. Det konstiga är att det inte gör mig särskilt ledsen. Han behöver något annat än vad jag är. En tjej i sin egen ålder helt enkelt.