Ny adress

Kommer i fortsättningen att finnas på http://chaosborderline.wordpress.com/ för er som känner för att följa med. :o) Vissa inlägg kommer vara lösenordsskyddade och man kan alltid skicka ett mail till chaosborderline@hotmail.se och be om lösenordet. Men då vill jag helst veta lite om vem du är, en länk till din blogg kanske... :o)




chaos

Hatar

Jag hatar det här åkandet upp och ned i den där berg-o-dalbanan som är mitt liv!

I förmiddags var jag full av energi och livslust, nu är allt bara nattsvart och jag ser ingen ljusning alls! :o( Jag hatar klumpen i halsen som blir till tårar, jag hatar ångesten som hela tiden jagar mig, jag hatar tankarna som far runt och frågorna som aldrig får något svar. Men framförallt hatar jag borderline som får mig att må så här dåligt!


chaos

Flytta?

Jag funderar på art flytta bloggen till något ställe där man kan lösenordsskydda vissa inlägg, för det kan man inte här vad jag vet. Det finns så mycket jag vill kunna skriva om och jag vill inte att han eller för den delen hon hittar hit och förstår att det är honom det handlar om...

Funderar vidare samtidigt som jag röjer här hemma. Tänkte försöka få lite ordning en gång för alla(?)


chaos

Tänker du på mig?

Funderar på om han över huvud taget tänker på mig när vi är ifrån varandra, just nu känns det inte så...


chaos

Alla de där åren...

Helt plötsligt dök minnet upp av hur det kändes alla de där åren då vi först bara var bekanta. Hur jag längtade efter de där gångerna när vi råkade springa på varandra och hur jag ibland såg till att vi "råkade" mötas. Mitt hjärta slog alltid volter och fjärilsfladdret var vilt och otämjt. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och jag stod där darrande av längtan, av nervositet och jag ville inget hellre än att röra honom, stryka över hans kind... Jag var nästan övertygad om att han inte var intresserad, men bara nästan, för ibland kom någon lite dubbeltydig kommentar från honom.

När jag gått där och trånat i ett år ungefär så avslöjade jag mina känslor för honom. Han blev nog inte särskilt förvånad för mina blickar hade säkert redan avslöjat det mesta! Han nobbade mig och förklarade varför han ansåg att det aldrig skulle fungera mellan oss. En kniv genom hjärtat hade inte gjort ondare! Och sedan gick jag hem och grät, förtvivlat liggandes på golvet...

Vi blev vänner sedan och han nobbade mig ett par gånger till med samma förklaringar som tidigare.

Det skulle dröja flera år innan jag förstod att han faktiskt var intresserad och så tillslut kom den där första riktiga kramen, jag var äntligen äntligen i hans famn! Jag fick känna honom tätt intill, känna hans doft. Jag fick äntligen smeka hans kind, hans nacke och jag fick äntligen känna hans armar omkring mig! Efter den kramen svävade jag på små ulliga rosa moln, trots att han talat om att han inte var beredd att offra sitt förhållande...

Och just nu längtar jag efter att vara där igen, där jag hunnit vara så många gånger sedan den där första kramen. Så nära, tätt intill med hans tunga i min mun och min hand om hans nacke... Längtar...


chaos

Monstret

Svartsjukemonstret som snart tuggat i sig hela mitt hjärta har växt sig så stort att det snart inte ryms i mitt bröst.

Jag brukar nästan aldrig avslöja för MrL hur svartsjuk jag blir ibland. Oftast trycker jag undan känslan någonstans så långt inom mig att jag inte ens själv märker att den finns där. Men idag sliter och river den och gör ont. Och jag undrar om jag egentligen är riktigt klok som utsätter mig för det här! :o(


chaos

Ångest

Det kryper i hela kroppen av ångest och obehag! Vill bara smita ifrån alltihop! Varför ska jag stanna och är det verkligen värt det är frågor som snurrar i mitt huvud just nu. Det lilla svartsjukemonstret har tagit sig in i mitt bröst och sitter där och gnager på mitt hjärta.

Varför får inte jag när hon får?! Vara nära... Saknar, längtar och förbannar den där jävla karln som så totalt har mig i sitt grepp. Orkar och kan inte göra slut, men om jag långsamt backar undan så kanske han fattar vinken och slutar höra av sig... kanske...

Men vad ska jag då göra utan honom...?


chaos

Tvivlet

Så kommer tvivlet igen... Han har gjort som han gör ibland, handlat utan att tänka på konsekvenserna. Jag tror jag förstår varför han gjorde som han gjorde, (om det nu inte bara var minnet som svek) men det får mig ändå att tvivla, en vuxen människa borde kunna tänka på hur hans handlande kan påverka händelseförloppet och andra människor!

Backar lite, men tänker ta upp det med honom vid tillfälle, fast jag vet ungefär vad svaret kommer bli... Antingen glömde han helt enkelt bort vad han sagt och lovat eller så kommer han hävda att han gjorde det av välvilja, vilket mycket väl kan stämma, han vill väl, men ibland blir det väldigt fel ändå, och jag har inte lust att "lära" en vuxen karl orsak och verkan.


chaos

Stackars karl!

Han har fått utstå så mycket från mig! Eftersom jag har noll impulskontroll och ett humör som åker berg-o-dalbana så har han fått ta emot en hel del Men han har visat att han klarar det, att han står kvar lugn och trygg även när det blåser full storm! Jag har gråtit, jag har skrikit och gapat och sagt att jag aldrig vill se honom mer... En enda gång har han höjt rösten, en enda gång! Kanske borde det säga mig något, som att han faktiskt inte försvinner iväg för minsta lilla. Ändå är det det jag är mest rädd för, att han inte ska vilja vara kvar...

Dagen igår

En erfarenhet rikare konstaterade jag besviket hur mycket en röst kan förstöra intrycket av en man. Och hur avtändande det kan vara att inte ha något att säga varandra. Resten av dagen blev till tårar och längtan efter honom, han som har den allra vackraste rösten av alla och där samtalsämnena aldrig tar slut.

Sent på kvällen ringde han och pratade sönder min hjärna, så där som han alltid gör. Så många ord, så mycket att berätta och jag skrattade, flikade in ett ord eller två emellan hans. Jag njöt av hans röst och av flödet av ord som aldrig verkar sina, tårarna torkade och längtan och saknaden blev lite lättare att bära.

Plötsligt...

händer det spännande saker! Ett mail med innehåll jag inte trodde jag skulle få... Men nu ligger det där i min inbox och ger mig fjärilar i magen...

Funderar

Nu ska jag resa mig upp och göra något bra av den här dagen! Varför ska jag ligga här och må dåligt över en man som jag faktiskt inte vet särskilt mycket om och en man som jag vet det mesta om och som jag vet finns kvar i mitt liv, även om han just nu känns väldigt långt borta!

Nu gör jag något bra av min dag!

Jag ger upp!

Orkar inte med ovisshet och osäkerhet. Nu slutar jag att höra av mig! Jag var väl helt enkelt inte tillräckligt intressant.

Spelet

Jag hatar det, det där jävla spelet som säger att man inte får vara för på, inte får visa sig för intresserad... Sval och lite lagom ointresserad ska man vara om man ska ha en chans! Så jag spelar med för jag tror att det kan vara värt det.

På väg ned

Så är jag på väg ned igen. Inget särskilt har egentligen hänt, kanske är det det som är felet. Men jag kan välja hur jag ska hantera det, krypa ner under täcket, gråta och tycka synd om mig själv eller resa mig upp och göra något bra av den här dagen....

Dejta

Har hittat någon som gjort mig nyfiken, intresserad och väldigt sugen på att träffas. Han är, förstås, många många år äldre än jag och otroligt snygg! Säkert hänger kvinnorna i klasar kring honom, så varför skulle han välja mig...
Men nyfiken är jag...

Vill inte!

Jag vill verkligen inte mer nu! Jag orkar inte ha ångest hela tiden, orkar inte känna den här grå hopplösheten och vill inte gråta mer! Är det så här livet ska vara?!

Ovänner

Så är de osams igen då, hjärnan och hjärtat. Hjärnan säger: Fattar du inte att det är dags att ge upp nu! Det kommer aldrig att bli han och hon! Och hjärtat som blöder lite grand svarar: Du ser inte det jag ser! Och du känner inte vad jag känner. Hans arm om hennes axlar, hans hand som stryker hennes och alla de där sakerna han säger för att hålla henne kvar.

Själv står jag utanför ömsom med hoppet levande, fladdrande i bröstet, ömsom med den iskalla verklighetens vind vinande genom hålet i hjärtat.

Självbevarelsedriften ropar, skriker i panik: Vänd ryggen åt honom och spring så fort och långt du kan!
Hjärtat viskar: Stanna... hur ska han annars förstå att det är honom du älskar...

F R U S T R A T I O N

Längtan och tankar som far runt. Borde gå nu! Men hur gör man det?! Hur lämnar man den man älskar och åtrår?

Längtar

Längtar, längtar, längtar och längtar lite till! Vill vara i hans famn NU!

Hur?

Längtar efter närhet och efter någon som kan älska mig precis som jag är! Men var hittar man en kille som står ut med alla hjärnspöken och borderlinedemoner?! Jag orkar ju inte själv, hur ska jag då kunna kräva att någon annan ska orka? Dessutom är mitt hjärta fortfarande ockuperat, fast jag vet att jag borde släppa taget, vet att vi båda borde släppa taget, men ingen av oss är riktigt villig att göra det... Eller är han det? Jag blir inte klok på vad han vill! Ur hans mun kommer en ständig ström av ord, en del av dem lättare att förstå än andra. Ibland är det han säger inte alls överensstämmande med annat han sagt. Antingen pratar han så mycket att han aldrig tänker riktigt på vad han egentligen säger, eller så vet han inte själv vad han vill, eller så är allt helt enkelt bara lögner!

Det enda jag vet är att jag känner mig intrasslad i något som gör mig ledsen och lycklig om vart annat. Och jag vet att om jag ska ha några bitar kvar av mitt hjärta som ens är möjliga att pussla ihop så borde jag vända mig om och gå nu. Men jag älskar ju... eller gör jag verkligen det...?

Sanningen

Ibland kommer sanningen ikapp mig och då gör det bara så jävla ont! Vill bara gömma mig och gråta! :o(

Varför?

Varför måste kärlek vara så jävla smärtsamt, jobbigt och krångligt?! Och varför kan jag inte bara sluta älska honom?!

Analysera och tolka

och analysera lite till och tillslut vet jag varken ut eller in! Kanske borde sluta tänka så jävla mycket och bara leva istället...

Saker är kanske inte alltid

så som de ser ut att vara... Jag avvaktar och ser vad som händer.

Tänk

att någonting kan göra så jävla ont! Och tänk att jag var så jävla naiv att jag trodde att han kände som jag! Och tänk om tårarna aldrig tar slut! Just nu känns det som om de kommer rinna för alltid! Jag vill våga älska igen, men jag vet inte hur det ska gå till.

Känns bra!

Jag känner mig stark och glad över att jag bröt upp. Visst hade jag önskat att det skulle ha slutat annorlunda, att det skulle ha blivit vi. Jag älskar honom fortfarande och förmodligen kommer jag alltid att göra det. Han är den absolut snyggaste man jag sett och han har ett sätt som inte går att förklara med ord. En gåta. Jag kommer sakna honom så mycket, men ändå... så är jag glad att det är över nu, att jag var självisk nog att göra slut! Och så länge jag slipper ha någon kontakt med honom, så är sorgen hanterbar.

Vill inte!

Det har varit så svårt att stå emot tidigare. Jag visste vad som gällde, och jag gav mig in i det med öppna ögon och är absolut medskyldig! Jag gjorde det för att jag älskar honom. Jag vet att jag gjorde fel och nu är det över. Aldrig mer tänker jag vara älskarinna igen! Flickvän, sambo eller fru, ja, men aldrig mer älskarinna!

Känns bra

Det känns så bra att ha sagt ifrån ordentligt! Jag tänker inte låta mig behandlas hur som helst!

Nu ger jag upp!

Dags att se sanningen, att sluta hoppas. Dags att gå vidare. Det spelar ju ingen roll hur mycket jag älskar honom när han inte älskar mig! Varför gav jag mig in på det här från första början?! Nu ger jag upp och lägger ner!
Tårar, sorg, krossat hjärta och besvikelse.

Så ses vi igen

Jag vet att jag borde låta bli, men vi träffas igen och jag njuter av varje sekund i hans närhet! Hur ska jag kunna glömma honom när hans doft sitter kvar i min näsa, hans röst gör vackra minnen på mina trumhinnor, och hans händer målar mönster på min kropp. Jag vet att jag gör fel, mot mig själv, mot henne och kanske mot honom. Men jag vet inte hur jag ska kunna avstå det jag älskar så mycket!

Han är inte lätt och okomplicerad och jag har bara skrapat lite på ytan av hans personlighet än så länge! Hans tankar och ord gör luftsprång och volter där jag inte alla hänger med. Han får mig att skratta och gråta och ibland på samma gång! Han är som en gåta jag envist söker svaret på.

Nu är det över

På mitt initiativ är det slut nu. Jag vill så mycket mer än han, så i det långa loppet kommer jag bli sårad. Bättre att avsluta nu. Sen finns det andra människor som förhoppningsvis kommer tjäna (känslomässigt) på att vi inte ses mer.

Jag vet inte hur jag känner just nu... Ledsen förstås (jag trodde ju att han var mannen i mitt liv), men också lättnad över att ha fattat ett moget och vuxet beslut istället för att gå bara på vad hjärtat vill. Jag vill inte såra och inte bli sårad själv, så det här var det enda rätta. Han tycker om mig, men inte lika mycket och på samma sätt som jag tycker om honom, det gör ont, men jag överlever. Jag har varit med förr och livet går vidare.

Älskar, saknar, längtar

Måste allt vara så förbannat svårt?! Aldrig tidigare har jag längtat så mycket efter någon! Jag har varit kär förut, men aldrig så här! Jag har aldrig längtar efter att tillbringa varje sekund tillsammans med en annan människa, nu längtar jag efter att få vara i hans närhet, hela tiden! Jag vill finnas där för honom oavsett vad som händer! Jag är livrädd men ändå beredd att släppa honom allra längst in i mitt hjärta. Jag är beredd att låta honom riva alla murarna...

Samtidigt står så mycket i vägen! Andra människor som vi borde ta hänsyn till och situationen som egentligen är totalt fel! Och jag kämpar ständigt med att få honom att förstå att jag älskar honom, att jag vill ha honom och bara bara honom!

Saknar...

Saknar älsklingen fast vi sågs så sent som igår! Han är helt enkelt beroendeframkallande! :o)

Utsättningssymtom?

Ångest och overklighetskänslor! Kanske är det bara utsättningssymtom nu när jag slutat/gjort paus med min medicin.

Två steg fram och ett tillbaka

Som sagt var... ingen spikrak väg, snarare snårig och krokig, men jag följer den gärna med min hand i hans.

Älskar honom!

Närmare och närmare kommer vi varandra, och det känns förstås väldigt bra! Jag önskar bara att allt vore enkelt och en spikrak väg. Men man kan inte begära allt. Jag är jätteglad och lycklig över att vi faktiskt kommit så långt som vi gjort. Han är väl värd att kämpa för! Älskar honom!

Igår

var jag nära nära nära och idag sitter hans doft kvar i mina näsborrar! Underbart! :o)

I övrigt flyter väl livet på som det brukar. Ångesten dyker upp emellanåt, depressionerna likaså. Men allt är så mycket lättare att uthärda när jag vet att han tänker på mig, att vi träffas snart igen.

Längtar

trots att det var mindre än ett dygn sedan vi sågs så längtar jag nästan ihjäl mig efter honom just nu!

Underbara kyssar...

har jag fått idag! ♥

Herregud!

Funderar på vad det är som gör att han påverkar mig så mycket. En blick en kram, min hand i hans... Kanske beror det på att jag fick vänta så länge... och inte är det någon spikrak väg nu heller, men det var väl värt att vänta på! :o) Hur det känns att vara i hans famn kan jag inte ens beskriva, det finns helt enkelt inte tillräckligt starka ord för det. Älskar honom... ♥