Superhjälte?

När det gäller städning, tvätt, disk och att ta hand om mina barn, så har jag en förväntan på mig själv att vara något slags superhjälte. Någon som aldrig misslyckas, någon som klarar allt och helst av allt samtidigt. Besvikelsen blir förstås stor när jag märker att så inte är fallet. Huset blir aldrig färdigstädat, disken blir stående odiskad, jag misslyckas med barnens uppfostran och hela tiden hänger skuldkänslorna som ett tungt ok över mina axlar. Det oket får mig att ledsna på att ens försöka, och så ökas förstås skuldkänslorna på ytterligare. En ständig trötthet förföljer mig och det dåliga samvetet flåsar mig i nacken.

Kanske borde jag dra ned på förväntningarna jag har på mig själv. Kanske borde jag släppa lite på alla krav. För som det ser ut nu så kommer jag stressa, pressa mig själv och ändå aldrig komma någon vart.

Lite i taget borde bli mitt nya motto. Men jag vill ju så gärna visa, mig själv och andra, att jag kan, att jag klarar av att vara en bra mamma, att vara en "duktig" person som städar, håller rent och sköter allt som borde skötas. Duktig flicka-syndromet blir jag nog aldrig av med. Och det värsta är att det ofta gör mig handlingsförlamad, för kan jag inte vara precis så duktig och superhjälte-aktig som jag hoppas att jag ska kunna vara, så kryper jag ner under täcket, mentalt eller bildligt, och gömmer mig för omvärlden.