Ovänner

Så är de osams igen då, hjärnan och hjärtat. Hjärnan säger: Fattar du inte att det är dags att ge upp nu! Det kommer aldrig att bli han och hon! Och hjärtat som blöder lite grand svarar: Du ser inte det jag ser! Och du känner inte vad jag känner. Hans arm om hennes axlar, hans hand som stryker hennes och alla de där sakerna han säger för att hålla henne kvar.

Själv står jag utanför ömsom med hoppet levande, fladdrande i bröstet, ömsom med den iskalla verklighetens vind vinande genom hålet i hjärtat.

Självbevarelsedriften ropar, skriker i panik: Vänd ryggen åt honom och spring så fort och långt du kan!
Hjärtat viskar: Stanna... hur ska han annars förstå att det är honom du älskar...