Hur?

Längtar efter närhet och efter någon som kan älska mig precis som jag är! Men var hittar man en kille som står ut med alla hjärnspöken och borderlinedemoner?! Jag orkar ju inte själv, hur ska jag då kunna kräva att någon annan ska orka? Dessutom är mitt hjärta fortfarande ockuperat, fast jag vet att jag borde släppa taget, vet att vi båda borde släppa taget, men ingen av oss är riktigt villig att göra det... Eller är han det? Jag blir inte klok på vad han vill! Ur hans mun kommer en ständig ström av ord, en del av dem lättare att förstå än andra. Ibland är det han säger inte alls överensstämmande med annat han sagt. Antingen pratar han så mycket att han aldrig tänker riktigt på vad han egentligen säger, eller så vet han inte själv vad han vill, eller så är allt helt enkelt bara lögner!

Det enda jag vet är att jag känner mig intrasslad i något som gör mig ledsen och lycklig om vart annat. Och jag vet att om jag ska ha några bitar kvar av mitt hjärta som ens är möjliga att pussla ihop så borde jag vända mig om och gå nu. Men jag älskar ju... eller gör jag verkligen det...?