Helt plötsligt dök minnet upp av hur det kändes alla de där åren då vi först bara var bekanta. Hur jag längtade efter de där gångerna när vi råkade springa på varandra och hur jag ibland såg till att vi "råkade" mötas. Mitt hjärta slog alltid volter och fjärilsfladdret var vilt och otämjt. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och jag stod där darrande av längtan, av nervositet och jag ville inget hellre än att röra honom, stryka över hans kind... Jag var nästan övertygad om att han inte var intresserad, men bara nästan, för ibland kom någon lite dubbeltydig kommentar från honom.
När jag gått där och trånat i ett år ungefär så avslöjade jag mina känslor för honom. Han blev nog inte särskilt förvånad för mina blickar hade säkert redan avslöjat det mesta! Han nobbade mig och förklarade varför han ansåg att det aldrig skulle fungera mellan oss. En kniv genom hjärtat hade inte gjort ondare! Och sedan gick jag hem och grät, förtvivlat liggandes på golvet...
Vi blev vänner sedan och han nobbade mig ett par gånger till med samma förklaringar som tidigare.
Det skulle dröja flera år innan jag förstod att han faktiskt var intresserad och så tillslut kom den där första riktiga kramen, jag var äntligen äntligen i hans famn! Jag fick känna honom tätt intill, känna hans doft. Jag fick äntligen smeka hans kind, hans nacke och jag fick äntligen känna hans armar omkring mig! Efter den kramen svävade jag på små ulliga rosa moln, trots att han talat om att han inte var beredd att offra sitt förhållande...
Och just nu längtar jag efter att vara där igen, där jag hunnit vara så många gånger sedan den där första kramen. Så nära, tätt intill med hans tunga i min mun och min hand om hans nacke... Längtar...
chaos
