chaos

Ny adress

2011-08-28T17:37:00.001+02:00

Kommer i fortsättningen att finnas på http://chaosborderline.wordpress.com/ för er som känner för att följa med. :o) Vissa inlägg kommer vara lösenordsskyddade och man kan alltid skicka ett mail till chaosborderline@hotmail.se och be om lösenordet. Men då vill jag helst veta lite om vem du är, en länk till din blogg kanske... :o)

chaos

Hatar

2011-08-23T12:48:00.001+02:00

Jag hatar det här åkandet upp och ned i den där berg-o-dalbanan som är mitt liv!

I förmiddags var jag full av energi och livslust, nu är allt bara nattsvart och jag ser ingen ljusning alls! :o( Jag hatar klumpen i halsen som blir till tårar, jag hatar ångesten som hela tiden jagar mig, jag hatar tankarna som far runt och frågorna som aldrig får något svar. Men framförallt hatar jag borderline som får mig att må så här dåligt!

chaos

Flytta?

2011-08-23T08:50:00.001+02:00

Jag funderar på art flytta bloggen till något ställe där man kan lösenordsskydda vissa inlägg, för det kan man inte här vad jag vet. Det finns så mycket jag vill kunna skriva om och jag vill inte att han eller för den delen hon hittar hit och förstår att det är honom det handlar om...

Funderar vidare samtidigt som jag röjer här hemma. Tänkte försöka få lite ordning en gång för alla(?)

chaos

Tänker du på mig?

2011-08-22T18:34:00.001+02:00

Funderar på om han över huvud taget tänker på mig när vi är ifrån varandra, just nu känns det inte så...

chaos

Alla de där åren...

2011-08-21T20:55:00.001+02:00

Helt plötsligt dök minnet upp av hur det kändes alla de där åren då vi först bara var bekanta. Hur jag längtade efter de där gångerna när vi råkade springa på varandra och hur jag ibland såg till att vi "råkade" mötas. Mitt hjärta slog alltid volter och fjärilsfladdret var vilt och otämjt. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och jag stod där darrande av längtan, av nervositet och jag ville inget hellre än att röra honom, stryka över hans kind... Jag var nästan övertygad om att han inte var intresserad, men bara nästan, för ibland kom någon lite dubbeltydig kommentar från honom.

När jag gått där och trånat i ett år ungefär så avslöjade jag mina känslor för honom. Han blev nog inte särskilt förvånad för mina blickar hade säkert redan avslöjat det mesta! Han nobbade mig och förklarade varför han ansåg att det aldrig skulle fungera mellan oss. En kniv genom hjärtat hade inte gjort ondare! Och sedan gick jag hem och grät, förtvivlat liggandes på golvet...

Vi blev vänner sedan och han nobbade mig ett par gånger till med samma förklaringar som tidigare.

Det skulle dröja flera år innan jag förstod att han faktiskt var intresserad och så tillslut kom den där första riktiga kramen, jag var äntligen äntligen i hans famn! Jag fick känna honom tätt intill, känna hans doft. Jag fick äntligen smeka hans kind, hans nacke och jag fick äntligen känna hans armar omkring mig! Efter den kramen svävade jag på små ulliga rosa moln, trots att han talat om att han inte var beredd att offra sitt förhållande...

Och just nu längtar jag efter att vara där igen, där jag hunnit vara så många gånger sedan den där första kramen. Så nära, tätt intill med hans tunga i min mun och min hand om hans nacke... Längtar...

chaos

Monstret

2011-08-19T09:31:00.001+02:00

Svartsjukemonstret som snart tuggat i sig hela mitt hjärta har växt sig så stort att det snart inte ryms i mitt bröst.

Jag brukar nästan aldrig avslöja för MrL hur svartsjuk jag blir ibland. Oftast trycker jag undan känslan någonstans så långt inom mig att jag inte ens själv märker att den finns där. Men idag sliter och river den och gör ont. Och jag undrar om jag egentligen är riktigt klok som utsätter mig för det här! :o(

chaos

Ångest

2011-08-19T01:18:00.001+02:00

Det kryper i hela kroppen av ångest och obehag! Vill bara smita ifrån alltihop! Varför ska jag stanna och är det verkligen värt det är frågor som snurrar i mitt huvud just nu. Det lilla svartsjukemonstret har tagit sig in i mitt bröst och sitter där och gnager på mitt hjärta.

Varför får inte jag när hon får?! Vara nära... Saknar, längtar och förbannar den där jävla karln som så totalt har mig i sitt grepp. Orkar och kan inte göra slut, men om jag långsamt backar undan så kanske han fattar vinken och slutar höra av sig... kanske...

Men vad ska jag då göra utan honom...?

chaos

Tvivlet

2011-08-18T08:35:00.001+02:00

Så kommer tvivlet igen... Han har gjort som han gör ibland, handlat utan att tänka på konsekvenserna. Jag tror jag förstår varför han gjorde som han gjorde, (om det nu inte bara var minnet som svek) men det får mig ändå att tvivla, en vuxen människa borde kunna tänka på hur hans handlande kan påverka händelseförloppet och andra människor!

Backar lite, men tänker ta upp det med honom vid tillfälle, fast jag vet ungefär vad svaret kommer bli... Antingen glömde han helt enkelt bort vad han sagt och lovat eller så kommer han hävda att han gjorde det av välvilja, vilket mycket väl kan stämma, han vill väl, men ibland blir det väldigt fel ändå, och jag har inte lust att "lära" en vuxen karl orsak och verkan.

chaos

Stackars karl!

2011-08-16T12:53:00.001+02:00

Han har fått utstå så mycket från mig! Eftersom jag har noll impulskontroll och ett humör som åker berg-o-dalbana så har han fått ta emot en hel del Men han har visat att han klarar det, att han står kvar lugn och trygg även när det blåser full storm! Jag har gråtit, jag har skrikit och gapat och sagt att jag aldrig vill se honom mer... En enda gång har han höjt rösten, en enda gång! Kanske borde det säga mig något, som att han faktiskt inte försvinner iväg för minsta lilla. Ändå är det det jag är mest rädd för, att han inte ska vilja vara kvar...

Dagen igår

2011-08-15T08:30:00.001+02:00

En erfarenhet rikare konstaterade jag besviket hur mycket en röst kan förstöra intrycket av en man. Och hur avtändande det kan vara att inte ha något att säga varandra. Resten av dagen blev till tårar och längtan efter honom, han som har den allra vackraste rösten av alla och där samtalsämnena aldrig tar slut.

Sent på kvällen ringde han och pratade sönder min hjärna, så där som han alltid gör. Så många ord, så mycket att berätta och jag skrattade, flikade in ett ord eller två emellan hans. Jag njöt av hans röst och av flödet av ord som aldrig verkar sina, tårarna torkade och längtan och saknaden blev lite lättare att bära.

Plötsligt...

2011-08-14T08:20:00.001+02:00

händer det spännande saker! Ett mail med innehåll jag inte trodde jag skulle få... Men nu ligger det där i min inbox och ger mig fjärilar i magen...

Funderar

2011-08-13T12:32:00.001+02:00

Nu ska jag resa mig upp och göra något bra av den här dagen! Varför ska jag ligga här och må dåligt över en man som jag faktiskt inte vet särskilt mycket om och en man som jag vet det mesta om och som jag vet finns kvar i mitt liv, även om han just nu känns väldigt långt borta!

Nu gör jag något bra av min dag!

Jag ger upp!

2011-08-13T12:24:00.001+02:00

Orkar inte med ovisshet och osäkerhet. Nu slutar jag att höra av mig! Jag var väl helt enkelt inte tillräckligt intressant.

Spelet

2011-08-12T10:49:00.001+02:00

Jag hatar det, det där jävla spelet som säger att man inte får vara för på, inte får visa sig för intresserad... Sval och lite lagom ointresserad ska man vara om man ska ha en chans! Så jag spelar med för jag tror att det kan vara värt det.

På väg ned

2011-08-12T08:23:00.001+02:00

Så är jag på väg ned igen. Inget särskilt har egentligen hänt, kanske är det det som är felet. Men jag kan välja hur jag ska hantera det, krypa ner under täcket, gråta och tycka synd om mig själv eller resa mig upp och göra något bra av den här dagen....

Dejta

2011-08-11T20:01:00.001+02:00

Har hittat någon som gjort mig nyfiken, intresserad och väldigt sugen på att träffas. Han är, förstås, många många år äldre än jag och otroligt snygg! Säkert hänger kvinnorna i klasar kring honom, så varför skulle han välja mig...
Men nyfiken är jag...

Vill inte!

2011-08-06T20:13:00.001+02:00

Jag vill verkligen inte mer nu! Jag orkar inte ha ångest hela tiden, orkar inte känna den här grå hopplösheten och vill inte gråta mer! Är det så här livet ska vara?!

Ovänner

2011-08-06T13:10:00.001+02:00

Så är de osams igen då, hjärnan och hjärtat. Hjärnan säger: Fattar du inte att det är dags att ge upp nu! Det kommer aldrig att bli han och hon! Och hjärtat som blöder lite grand svarar: Du ser inte det jag ser! Och du känner inte vad jag känner. Hans arm om hennes axlar, hans hand som stryker hennes och alla de där sakerna han säger för att hålla henne kvar.

Själv står jag utanför ömsom med hoppet levande, fladdrande i bröstet, ömsom med den iskalla verklighetens vind vinande genom hålet i hjärtat.

Självbevarelsedriften ropar, skriker i panik: Vänd ryggen åt honom och spring så fort och långt du kan!
Hjärtat viskar: Stanna... hur ska han annars förstå att det är honom du älskar...

F R U S T R A T I O N

2011-08-05T13:10:00.001+02:00

Längtan och tankar som far runt. Borde gå nu! Men hur gör man det?! Hur lämnar man den man älskar och åtrår?

Längtar

2011-08-03T19:35:00.001+02:00

Längtar, längtar, längtar och längtar lite till! Vill vara i hans famn NU!

Hur?

2011-07-28T17:54:00.001+02:00

Längtar efter närhet och efter någon som kan älska mig precis som jag är! Men var hittar man en kille som står ut med alla hjärnspöken och borderlinedemoner?! Jag orkar ju inte själv, hur ska jag då kunna kräva att någon annan ska orka? Dessutom är mitt hjärta fortfarande ockuperat, fast jag vet att jag borde släppa taget, vet att vi båda borde släppa taget, men ingen av oss är riktigt villig att göra det... Eller är han det? Jag blir inte klok på vad han vill! Ur hans mun kommer en ständig ström av ord, en del av dem lättare att förstå än andra. Ibland är det han säger inte alls överensstämmande med annat han sagt. Antingen pratar han så mycket att han aldrig tänker riktigt på vad han egentligen säger, eller så vet han inte själv vad han vill, eller så är allt helt enkelt bara lögner!

Det enda jag vet är att jag känner mig intrasslad i något som gör mig ledsen och lycklig om vart annat. Och jag vet att om jag ska ha några bitar kvar av mitt hjärta som ens är möjliga att pussla ihop så borde jag vända mig om och gå nu. Men jag älskar ju... eller gör jag verkligen det...?

Sanningen

2011-07-28T12:52:00.001+02:00

Ibland kommer sanningen ikapp mig och då gör det bara så jävla ont! Vill bara gömma mig och gråta! :o(

Varför?

2011-07-19T14:04:00.001+02:00

Varför måste kärlek vara så jävla smärtsamt, jobbigt och krångligt?! Och varför kan jag inte bara sluta älska honom?!

Analysera och tolka

2011-07-08T08:34:00.001+02:00

och analysera lite till och tillslut vet jag varken ut eller in! Kanske borde sluta tänka så jävla mycket och bara leva istället...

Saker är kanske inte alltid

2011-07-07T09:00:00.001+02:00

så som de ser ut att vara... Jag avvaktar och ser vad som händer.

Tänk

2011-07-02T16:00:00.001+02:00

att någonting kan göra så jävla ont! Och tänk att jag var så jävla naiv att jag trodde att han kände som jag! Och tänk om tårarna aldrig tar slut! Just nu känns det som om de kommer rinna för alltid! Jag vill våga älska igen, men jag vet inte hur det ska gå till.

Känns bra!

2011-06-15T08:10:00.001+02:00

Jag känner mig stark och glad över att jag bröt upp. Visst hade jag önskat att det skulle ha slutat annorlunda, att det skulle ha blivit vi. Jag älskar honom fortfarande och förmodligen kommer jag alltid att göra det. Han är den absolut snyggaste man jag sett och han har ett sätt som inte går att förklara med ord. En gåta. Jag kommer sakna honom så mycket, men ändå... så är jag glad att det är över nu, att jag var självisk nog att göra slut! Och så länge jag slipper ha någon kontakt med honom, så är sorgen hanterbar.

Vill inte!

2011-06-13T18:06:00.001+02:00

Det har varit så svårt att stå emot tidigare. Jag visste vad som gällde, och jag gav mig in i det med öppna ögon och är absolut medskyldig! Jag gjorde det för att jag älskar honom. Jag vet att jag gjorde fel och nu är det över. Aldrig mer tänker jag vara älskarinna igen! Flickvän, sambo eller fru, ja, men aldrig mer älskarinna!

Känns bra

2011-06-13T07:27:00.001+02:00

Det känns så bra att ha sagt ifrån ordentligt! Jag tänker inte låta mig behandlas hur som helst!

Nu ger jag upp!

2011-06-03T21:41:00.001+02:00

Dags att se sanningen, att sluta hoppas. Dags att gå vidare. Det spelar ju ingen roll hur mycket jag älskar honom när han inte älskar mig! Varför gav jag mig in på det här från första början?! Nu ger jag upp och lägger ner!
Tårar, sorg, krossat hjärta och besvikelse.

Så ses vi igen

2011-05-19T08:44:00.001+02:00

Jag vet att jag borde låta bli, men vi träffas igen och jag njuter av varje sekund i hans närhet! Hur ska jag kunna glömma honom när hans doft sitter kvar i min näsa, hans röst gör vackra minnen på mina trumhinnor, och hans händer målar mönster på min kropp. Jag vet att jag gör fel, mot mig själv, mot henne och kanske mot honom. Men jag vet inte hur jag ska kunna avstå det jag älskar så mycket!

Han är inte lätt och okomplicerad och jag har bara skrapat lite på ytan av hans personlighet än så länge! Hans tankar och ord gör luftsprång och volter där jag inte alla hänger med. Han får mig att skratta och gråta och ibland på samma gång! Han är som en gåta jag envist söker svaret på.

Nu är det över

2011-04-26T04:52:00.001+02:00

På mitt initiativ är det slut nu. Jag vill så mycket mer än han, så i det långa loppet kommer jag bli sårad. Bättre att avsluta nu. Sen finns det andra människor som förhoppningsvis kommer tjäna (känslomässigt) på att vi inte ses mer.

Jag vet inte hur jag känner just nu... Ledsen förstås (jag trodde ju att han var mannen i mitt liv), men också lättnad över att ha fattat ett moget och vuxet beslut istället för att gå bara på vad hjärtat vill. Jag vill inte såra och inte bli sårad själv, så det här var det enda rätta. Han tycker om mig, men inte lika mycket och på samma sätt som jag tycker om honom, det gör ont, men jag överlever. Jag har varit med förr och livet går vidare.

Älskar, saknar, längtar

2011-04-24T09:59:00.001+02:00

Måste allt vara så förbannat svårt?! Aldrig tidigare har jag längtat så mycket efter någon! Jag har varit kär förut, men aldrig så här! Jag har aldrig längtar efter att tillbringa varje sekund tillsammans med en annan människa, nu längtar jag efter att få vara i hans närhet, hela tiden! Jag vill finnas där för honom oavsett vad som händer! Jag är livrädd men ändå beredd att släppa honom allra längst in i mitt hjärta. Jag är beredd att låta honom riva alla murarna...

Samtidigt står så mycket i vägen! Andra människor som vi borde ta hänsyn till och situationen som egentligen är totalt fel! Och jag kämpar ständigt med att få honom att förstå att jag älskar honom, att jag vill ha honom och bara bara honom!

Saknar...

2011-04-23T13:31:00.001+02:00

Saknar älsklingen fast vi sågs så sent som igår! Han är helt enkelt beroendeframkallande! :o)

Utsättningssymtom?

2011-04-23T13:21:00.001+02:00

Ångest och overklighetskänslor! Kanske är det bara utsättningssymtom nu när jag slutat/gjort paus med min medicin.

Två steg fram och ett tillbaka

2011-04-22T18:37:00.001+02:00

Som sagt var... ingen spikrak väg, snarare snårig och krokig, men jag följer den gärna med min hand i hans.

Älskar honom!

2011-03-19T07:28:00.004+01:00

Närmare och närmare kommer vi varandra, och det känns förstås väldigt bra! Jag önskar bara att allt vore enkelt och en spikrak väg. Men man kan inte begära allt. Jag är jätteglad och lycklig över att vi faktiskt kommit så långt som vi gjort. Han är väl värd att kämpa för! Älskar honom!

Igår

2011-02-08T13:28:00.003+01:00

var jag nära nära nära och idag sitter hans doft kvar i mina näsborrar! Underbart! :o)

I övrigt flyter väl livet på som det brukar. Ångesten dyker upp emellanåt, depressionerna likaså. Men allt är så mycket lättare att uthärda när jag vet att han tänker på mig, att vi träffas snart igen.

Längtar

2011-01-21T10:06:00.002+01:00

trots att det var mindre än ett dygn sedan vi sågs så längtar jag nästan ihjäl mig efter honom just nu!

Underbara kyssar...

2011-01-13T23:34:00.001+01:00

har jag fått idag! ♥

Herregud!

2011-01-09T02:07:00.003+01:00

Funderar på vad det är som gör att han påverkar mig så mycket. En blick en kram, min hand i hans... Kanske beror det på att jag fick vänta så länge... och inte är det någon spikrak väg nu heller, men det var väl värt att vänta på! :o) Hur det känns att vara i hans famn kan jag inte ens beskriva, det finns helt enkelt inte tillräckligt starka ord för det. Älskar honom... ♥

Det börjar bli väldigt tjatigt!

2010-06-06T16:26:00.003+02:00

Så fort jag tar några steg bakåt, bestämmer mig för att nu får det vara nog, då står han där och ler och pratar och ropar mitt namn...

Har inte skrivit på ett tag

2010-05-13T18:31:00.005+02:00

och har inget roligt och spännande att skriva nu heller. Mår bara så dåligt. Livet är inte kul på något sätt just nu. Det består bara av tårar, ångest, aggressioner, besvikelse och B O R D E R L I N E ! ! ! Allra mest besviken är jag på mig själv, för att jag mår som jag gör, för att jag inte är stark och glad, snäll och vänlig och duktig! Framför allt vill jag vara D U K T I G, och en bra mamma! Det är jag I N T E !

Springa

2010-04-18T09:19:00.002+02:00

Önskar att jag kunde springa ifrån mig själv, springa ifrån livet. Springa ifrån mina känslor och mina rädslor. Men eftersom inte det går så måste jag stå ut ett litet tag till, sen försvinner han ut ur mitt liv. Men förmodligen inte ur mitt medvetande.

Varför måste alltid känslor vara så jobbiga, så fel och så skrämmande?! Jag vill inte gå igenom det här igen! Har varit där så många gånger förr! Varför måste jag alltid falla för "fel" killar?!

Livet i övrigt är inte helt okomplicerat heller, vilket ju inte gör det hela bättre.

Paus

2010-04-06T09:30:00.003+02:00

Eftersom mitt intresse för att skriva i bloggen svalnat avsevärt (igen, måste jag väl också säga, för det har ju hänt förut) så tar jag nu en paus. Hur lång pausen blir har jag ingen aning om, det återstår att se...

Ha det bra alla!
Kram!

Så olika!

2010-03-23T10:01:00.010+01:00

Den ena är en av mina bästa vänner. Dit räknar jag honom nu. En vän som jag kan berätta allt för! Han finns där, han lyssnar och han respekterar mig. Jag tycker så väldigt mycket om honom. Han är snygg och otroligt attraktiv med det gråa tjocka och rufsiga håret och dom blå och ibland lite trötta ögonen. Han är bekvämligheten personifierad. Inriktad på en enda sak. En sak han brinner för, men som gör att inte så mycket annat får plats i hans medvetande. När han börjat prata om det han brinner för, så har han svårt att spåra in på något annat. Han har sina sidor, sidor jag kan reta mig väldigt på emellanåt. Men det är ändå sidor som sällan drabbar mig personligen. Vi är lika han och jag... och olika! Han är fin, snäll och trevlig. Han vågar (nästan) aldrig erkänna att han är rädd. -Äsch, det bryr väl inte jag mig om! säger han ofta, men man hör tydligt att han inte menar det. Eller: Jag är inte rädd för... Men det är nog just det han är. Rädd, för en massa olika saker. Livet har slipat honom till den vackra man han är, både på in- och utsidan.

Och sen är det han, den andra. Han med det lockiga bruna håret, dom stora blå ögonen han som är söt som socker! Ung (för ung för mig), aktiv med många olika intressen, mogen, osäker och med ett stort bekräfteslebehov. Han som jag inte känner så väl... eller kanske inte alls egentligen. Men som jag gärna vill lära känna. Jag smyger runt honom, nyfiket men väldigt försiktigt. Vill inte skrämma bort honom. Vill inte att han ska ta illa upp. Och jag längtar tills jag får träffa honom nästa gång!

Mellan Mr L och J skiljer det en ocean! Inte bara utseendemässigt och i personlighet, utan även en ocean av år!

Och vad är jag för dom då...? När det gäller Mr L är jag ganska säker på att han ser mig som en god vän, som han kan öppna sig för. Någon han berättar stort och smått för. Någon som finns där, någon som är lojal och ärlig.

Men för J, är jag förmodligen ingenting. En bekant bara. Någon han råkade träffa och pratar lite med ibland. Jag skulle gärna vilja vara något mer, men inser ju att det aldrig kommer ske. Det konstiga är att det inte gör mig särskilt ledsen. Han behöver något annat än vad jag är. En tjej i sin egen ålder helt enkelt.

Det klart

2010-03-09T09:48:00.003+01:00

att ångesten tar överhanden, när jag inte kan lita på mitt eget omdöme, mina egna känslor eller ens vad jag egentligen känner, vem jag är och vad jag tycker.

Det känns som att jag åker i en trasig hiss som inte transporterat mig lugnt och försiktigt mellan våningarna, utan skramlar, skakar och far upp och ned lite som den vll. Mellan djupaste självförakt, känsla av att vara ratad, misslyckad, ful, dum och värdelös till att känna mig stark och självständig, med en självklar rätt till respekt.

Idag blev det sagt

2010-03-07T15:01:00.004+01:00

det som ingen annan fått veta. Han som betytt så mycket för mig, så länge, fick veta först av alla. Att jag mött någon. Någon som intresserar mig.

Steget från att möta någon och att bli intresserad, till att göra något åt det, känns i det här fallet som ett sjumilakliv, som jag nog aldrig vågar ta.

Önskan

2010-03-06T08:48:00.003+01:00

Idag önskar jag att någon annan tog över allt ansvar för barn, städning, disk, tvätt, ekonomi... ja, hela mitt liv faktiskt. Jag mår fortfarande dåligt, fysiskt och psykiskt och jag kan inte komma underfund med vad det beror på.

Helst vill jag bara slippa allt. Känner för att krypa ner i min varma sköna säng, gärna med en bok eller en korsordstidning och med en söt och go vovve bredvid mig.

Men så blir det ju inte förstås. Måste dammsuga, måste ta hand om disken, barnen, tvätten, matlagning och ekonomin. Jag har en hel del problem att lösa också, och hade jag mått bra hade jag nog sett det som en utmaning istället för massor av problem.

Mår inte bra

2010-03-03T08:15:00.003+01:00

Jag vet inte vad det beror på, för ingenting särskilt har hänt. Ändå mår jag dåligt, både fysiskt och psykiskt. Oron kryper i mig, ångesten smyger efter mig vart jag än går, kroppen värker, magen krånglar och ingenting känns riktigt bra.

Ska ändå försöka samla ihop mig och åka med mina yngsta barn till tandläkaren där dom har en tid idag.

När ska jag förstå

2010-03-02T08:19:00.004+01:00

att han står kvar. Att han finns där. Att han inte försvinner. Att det är bättre att prata med honom, än att sticka huvudet i sanden. Att jag kan säga precis vad jag tycker och tänker utan att han går sin väg.

Superhjälte?

2010-03-02T08:09:00.003+01:00

När det gäller städning, tvätt, disk och att ta hand om mina barn, så har jag en förväntan på mig själv att vara något slags superhjälte. Någon som aldrig misslyckas, någon som klarar allt och helst av allt samtidigt. Besvikelsen blir förstås stor när jag märker att så inte är fallet. Huset blir aldrig färdigstädat, disken blir stående odiskad, jag misslyckas med barnens uppfostran och hela tiden hänger skuldkänslorna som ett tungt ok över mina axlar. Det oket får mig att ledsna på att ens försöka, och så ökas förstås skuldkänslorna på ytterligare. En ständig trötthet förföljer mig och det dåliga samvetet flåsar mig i nacken.

Kanske borde jag dra ned på förväntningarna jag har på mig själv. Kanske borde jag släppa lite på alla krav. För som det ser ut nu så kommer jag stressa, pressa mig själv och ändå aldrig komma någon vart.

Lite i taget borde bli mitt nya motto. Men jag vill ju så gärna visa, mig själv och andra, att jag kan, att jag klarar av att vara en bra mamma, att vara en "duktig" person som städar, håller rent och sköter allt som borde skötas. Duktig flicka-syndromet blir jag nog aldrig av med. Och det värsta är att det ofta gör mig handlingsförlamad, för kan jag inte vara precis så duktig och superhjälte-aktig som jag hoppas att jag ska kunna vara, så kryper jag ner under täcket, mentalt eller bildligt, och gömmer mig för omvärlden.

Ett samtal

2010-02-25T23:22:00.001+01:00

och allt känns så mycket bättre. :)

Svek?

2010-02-24T10:21:00.002+01:00

Kanske tycker han att jag svek. Kanske tycker jag själv att jag gjorde det. Borde man inte stå upp för någon man älskar, oavsett hur den personen beter sig? Eller borde man, som jag egentligen tycker, kunna se igenom den där rosafärgade dimman som omger honom, och faktiskt rakt och ärligt tala om att nu tycker jag du beter dig dumt och barnsligt? Vilket är rätt och vilket är fel? Kanske bryr han sig inte. Fast mycket talar för att han faktiskt gör det. Vi har gått från att prata i telefon flera gånger om dagen och träffas flera gånger i veckan, till noll kontakt.

Borde jag fråga honom? Borde jag låtsas som ingenting? Lättast är förstås att göra som jag brukar, och stoppa huvudet i sanden. Låtsas som att jag inte bryr mig, låtsas som att han inte finns. Men hur mycket jag än försöker stänga honom ute, så har han en ständig plats i mitt hjärta.

Alla frågor utan svar, lockar förstås fram ångesten och tårarna. Hjärtat värker och jag undrar om det är så här det ska vara nu. Kanske är det lika bra. Kanske är det här det bästa. Att vi inte ses, att vi inte sms:ar, att vi inte mailar, att vi inte ringer... Kanske är det här det bästa. Men jag sörjer och saknar.

Ibland

2010-02-12T09:56:00.004+01:00

har jag inget som helst behov av kontakten med andra människor. Oftast inte, skulle jag nog säga om jag rannsakar mig själv. Men så ibland, möter jag människor som berör mig. Igår mötte jag en sådan människa. Ett varmt leende i samförstånd och i glädjen att träffas. Och idag, trots att jag kände mig ful och värdelös fick en annan människa mig att le, ja nästan skratta, bara av att se på mig, bara av att finnas där. Värmande som solstrålar är sådana ögonblick. Så få, men så värdefulla!

Stark, fri och självständig!

2010-02-12T09:50:00.002+01:00

Så kände jag mig imorse när jag vaknade, när jag gick ut med hunden, när jag gjorde frukost till barnen...

Nu några timmar senare är jag inget annat än en våt fläck, värdelös, ingen som saknar, ingen som är intresserad av... allra minst jag själv. Så är det att leva med en personlighetsstörning. Ena sekunden stark och fri, nästa sekund utan människovärde.

Varför

2010-02-11T12:34:00.003+01:00

fortsättar jag att älska någon som inte älskar mig? Och hur patetiskt är inte det?!

Värk i hjärtat

2010-02-10T09:15:00.003+01:00

Det som kändes så rätt i måndags känns så fel idag. Jag måste ta mig ur den här situationen, om jag så ska behöva slåss med näbbar och klor! Det här gör alldeles för ont! Försöker fokusera på att andas. Att acceptera. Att fortsätta gå rakt fram.

Söker

2010-02-09T14:12:00.002+01:00

efter något att fylla tomheten i min själ med. Men hittar ingenting.

Sjukling

2010-02-09T08:28:00.003+01:00

Yngsta dottern är hemma från skolan, med en ordentlig hosta och feber. Själv har jag lite ont i halsen. Jag hoppas dottern blir frisk till helgen, för då ska hon och sonen vara hos sin kontaktfamilj för första gången. Det ser dom fram emot. Och säkert äldsta dottern också, eftersom hon kommer få vara ensam med mig och få lite "mamma-tid"

Hur kan man

2010-02-08T10:46:00.002+01:00

reagera så otroligt starkt på en människa man känt i flera år?! Vi känner varandra så väl nu, har så lätt att prata med varandra, så mycket att säga att vi ofta pratar i munnen på varandra och tycker ofta lika. Men ändå, om han dyker upp oförberett ger han mig hjärtklappning, ben som känns som gelé, och andnöd. Hur är det öht. möjligt efter så lång tid?!

Oron och ångesten

2010-02-05T14:38:00.003+01:00

kryper i kroppen på mig. Vill inte mer, vill bara gråta.

På med masken, låtsas inför alla som att allt är bra!

Skulle önska att jag slapp bära den där masken jämt och ständigt. Alltid låtsas vara stark. Alltid klara av allt. Aldrig vackla, aldrig gråta, aldrig tvivla eller visa mig svag!

Hur ska man kunna

2010-02-05T14:11:00.003+01:00

öppna sitt hjärta för andra, när hela hjärtat redan är uppfyllt av honom?!

Klagovisa

2010-02-05T09:28:00.000+01:00

Inga pengar
Ingen mat i frysen
Värk i armen
Stökigt hemma
Massor av disk och tvätt
Barn som inte lyssnar
En krånglande dator
Besviken på mig själv
Flera olika saker som ska klaras av
Och jag är bara så trött

Störd!

2010-02-03T10:42:00.000+01:00

Just nu är det så mycket tankar och känslor som jag inte får utlopp för, och heller inte får ihop inom mig själv, så jag funderar faktiskt på att öppna upp bloggen igen. En kort paus blev det i så fall. Men jag känner att jag behöver skriva av mig.

På något sätt blev bloggen till ett tvång och ett måste. Jag mår så extremt dåligt i min borderline, så jag känner mig stressad över varje extra moment, att blogga, att svara på kommentarer, att kommentera andras bloggar (som jag givetvis gärna läser och intresserar mig för. Men att komma på något klokt att skriva är svårare). Alla mina tankar och känslor spretar åt olika håll och jag känner mig extremt splittrad. Funderar på om det är något mer jag lider av än "bara" borderline persolighetsstörning.

Ångesten sliter och drar i mig, och det är så mycket som ska klaras av, allt det som kallas vardag.

Mitt i det här inlägget ringde han som får mitt hjärta att slå hårt och fort. Han som har fått mig att åka berg-o-dalbana mellan hopp och förtvivlan i snart fem år nu. Först är jag sur och motsträvig, försöker hålla honom undan. Men han skrattar och pratar på som alltid, och självklart får han mig att tina upp. Han kastar mig rakt upp i himlen och det ger en hisnande känsla. Jag stannar där tills jag nästa gång med en hård duns faller till marken. Då lovar jag mig själv att jag ska hålla honom kort, inte höra av mig, inte visa vad jag känner, inte visa hur mycket jag bryr mig om honom. Men det fungerar antagligen bara till nästa gång han hör av sig igen...

Tillbaks till det jag egentligen skulle skriva om. Jag funderar på att kontakta psykvården igen, kanske kan jag få en ordentlig utredning, för att om möjligt få hjälp med de problem jag har.

Det är så extremt jobbigt att leva i något slags kaos hela tiden. Ett kaos av tankar och känslor, att inte veta från minut till minut hur jag ska må, om jag ska vara glad och harmonisk eller om det bara ska vara totalt nattsvart mörker. Att slängas fram och tillbaks i något slags hopp över framtiden och en tro på att jag faktiskt vet vem jag är och vad jag vill, till att inte ha minsta lilla aning, tar enormt på krafterna! Det tar energi från vardagsgöromål, så som städning och tvätt och allt annat som ska skötas i ett hem.

Jag skulle behöva struktur i tillvaron, men hur jag än försöker får jag inte ihop det. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att hitta rutiner. Jag tror inte jag klarar det själv, men jag vet inte heller var jag ska söka hjälp. Kanske en diagnos på ett papper (utöver borderline då) skulle göra att jag kunde få den hjälp jag skulle behöva. Jag har ju min boendestödjare, men det blir mest att vi åker och handlar eftersom jag har långt till affären och varken bil eller körkort. Så allt annat som skulle behöva göras blir satt på undantag. Nu ska ju mina yngsta barn få en kontaktfamilj, och det känns rätt ok. Kanske kan det vara till hjälp. Och visst är det så att jag kan sätta igång med städning och sånt, och faktiskt få en hel del gjort emellanåt, men det känns ändå som att jag inte kommer någon vart. Jag vill dessutom vara så duktig! Det kommer nog från min barndom: Var duktig och snäll, annars duger du inte!

Slutbloggat!

2010-01-21T07:14:00.000+01:00

Nu är det slutbloggat för min del. Kanske inte för alltid, för man vet aldrig vad som händer i framtiden. Men just nu har jag fullt sjå med att hålla mig upprätt, sköta hem, barn och hund.

Det här året som skulle bli ett bra år, har börjat på värsta tänkbara sätt.

Tomt!

2010-01-21T02:11:00.001+01:00

Har rensat här i bloggen, som ni ser. Orkar inte gå in på varför, mer än att jag mår väldigt dåligt, av flera olika anledningar. Bloggen får vara tom så länge, kanske skriver jag något inlägg senare om jag orkar.

Ha det bra, alla!